|
Efterord till Azita Ghahremans samlade dikter
Rakel Chukri
De starka färgerna. Det var något av det första som slog mig när jag läste Azita Ghahremans dikter, att hon ofta målar fram poesin. I hennes värld kan längtan vara grön, liksom hjärtats rop och bläckplumpar. Hon ”går längs brandgula gränder” och hon ser ”purpurfärgade prickar i en grön vindpust”. Det gör att diktraderna sväller – de fylls ut med toner, natur och liv. Längtan att uppleva, känna, så mycket som möjligt brinner i de fyra diktsamlingarna. Så tolkar jag grundfärgernas funktion, det är ett sätt att förstärka verkligheten och därmed göra den mer tydlig, mer explosiv i minnet.
I dikten Moder Jord från 1989 finns en sådan beskrivning som dröjer sig kvar i minnet:
hon ligger naken […] med en regnbåge om halsen.
Det är en av Ghahremans vackraste formuleringar. Den går att läsa som en oändligt sorglig bild, där regnbågen är en snara och nakenheten symboliserar en skändning. Men den kan också läsas som en oändligt vacker bild, där kvinnan är befriad från alla bojor och har självaste naturen som ett stöd, en värmande hand om halsen.
Den dikotomin är ständigt närvarande i Azita Ghahremans debut från 1990 ”Evas sånger”. Det är en på samma gång skör och stark skildring av en ung kvinna som drömmer om kärlek, romantik och självständighet. I bokens allra första rader knyts ett band i tid och rum mellan alla kvinnor. Det är ett manifest för kvinnors längtan, styrka och utsatthet:
Jag kommer från jordens ursprungliga dagar från Evas anspråkslösa oro och Marias gnostiska sorg från Rakels fjortonåriga längtan till Zuleikas smärtsamma iver. Jag gick ständigt vilse i ditt fina ansikte, älskling.
(…)
I längtans öken har jag halkat efter lika törstig och förnedrad som Hagar.
Azita Ghahreman var 27 år gammal när hon formulerade detta. Då hade hon varit gift i flera år och bodde i en av Irans största städer. Diktartraditionen var stark i hennes släkt. I sex generationer bakåt fanns det kända poeter, framförallt män. Azita gav ut ”Evas sånger” men utan att tala om det för maken som i stället upptäckte boken i en affär. Hon förnekade att det var hennes verk, av rädsla. Hämnden blev att hon fick se flera av sina böcker brännas upp. Inte en, utan flera gånger. I regimens Iran hade dikterna på ett sätt redan brunnit eftersom de var tvungna att godkännas av regimens censurapparat. Den här samlingen är första gången som dikterna publiceras exakt så som Azita Ghahreman har skrivit dem. De erotiska undertonerna, religionskritiken – inget av det finns med i de iranska utgåvorna. Trots det, eller kanske för att censuren inte lyckades tvätta bort alla antydningar som göms i symboliken och mytologin, har hon etablerat sig som en av Irans mest kända kvinnliga poeter.
Med tanke på att motståndet fanns både innanför och utanför hemmets väggar är motståndet i ”Evas sånger” imponerande. De sista raderna i boken är ett löfte om att trotsa strömmen och gå framåt.
Jesus ger mig liv Moses lär mig att tala och Mohammed får mig att göra uppror.
Ifall min fulhet är skyldig och min kropp oren är din skönhet en skjorta som skyler mina fel och får mig att flyta mot folkmängden med en ny ed.
Jag tänker på ett tal av Nobelpristagaren Imre Kertész där han resonerade kring ”det olyckliga nittonhundratalet”: ”Människan föds inte till världen för att som en utmönstrad reservdel försvinna i historien, utan för att förstå sitt öde, se sin dödlighet i vitögat och […] rädda sin själ”.
Att rädda sin själ kan vara att slå sig fri från censuren, att kräva rätten till sin egen själ och kropp, att ”flyta / mot folkmängden”. Azita Ghahreman beskriver själv att hon i sin första bok ”törstade efter att hitta kärlek, skönhet. Jag var väldigt enkel. Jag kände inte till världen, hur den fungerade”. Det förändrades till den andra boken, där kriget och revolutionen trängde sig på. Flera av hennes vänner satt i fängelse och som aktivist hade hon själv problem med myndigheterna.
Men det faktum att Ghahreman är en iransk kvinna ökar också risken att man läser in för mycket politik i dikterna, dissidentens förbannelse. I sin senaste diktsamling ”Det här är kråkans förorter” (2009) skriver honom om ” despoterna och den gröna starren”. Jag tolkade det förhastat som en omskrivning för mullornas begränsade syn men i själva verket lider hon av grön starr. Hon tror själv att sjukdomen är psykosomatisk, att hennes situation i Iran blev för svår. ”Jag hade så många problem att jag kände mig blind. Jag fick inte publicera mig, jag fick inte välja det jobb jag tyckte bäst om, jag fick inte ha relationer med män i vårt samhälle. Allt det här gjorde mig delvis blind, jag kunde inte tolerera situationen mer. Jag föredrog att inte se något alls.”, har hon berättat. ”I Iran frågade de hela tiden: vad betyder det? De förbjöd vissa ord, och sa att jag inte fick använda gud i mina dikter”. När den senaste boken, där tonen är rakare och hårdare än tidigare, publiceras i Iran har till exempel dikten ”Kroppens meningar är ofullständiga” strukits. Där skriver hon bland annat:
jag har gått med vinden jag är glömd och jag har spottat skönheten mot Gud jag avskyr tvivlets unkenhet, är kär i vansinnet
I ”Det här är kråkans förorter” återfinns en ny ton som vågar skildra förtrycket i all sin brutalitet. Där ryms rader som ”en grav i halsen” och ”solens gevärssalvor i pannan”. Döden är ständigt närvarande, och resväskan står ofta packad.
Även erotiken är starkare och mer direkt formulerad. Det var en särskilt svår process, att våga skriva öppnare om kvinnans roll som älskarinna. ”Det kändes svårt, för man kände sig ändå förtryckt inombords, trots att förtrycket utanför var borta. Man lär sig att censurera sig själv”, berättar hon. Azita Ghahreman är kritisk till den klassiska persiska litteraturen där poeterna har agerat ”etiska rådgivare”: ”Kvinnan kan bara vara moder, hon kan inte älskas eftersom kärleken är helig och kvinnan tillhör jorden. Vi har haft de bästa poeterna i världen, men alla hatade kvinnor”.
Men den erotiska undertonen i den senaste diktsamlingen kan lika gärna handla om relationen till språket som till en man.
lär mig som naken det spelar inte längre någon roll om upptäckten av dig förenklar någonting eller om himlen faller över vägen eller om buren gömmer den bortsprungna rödhaken nu är jag naken och… jag är naken och snälla du låt oss åtminstone hålla tyst och klottra inte i onödan på denna blåslagna kropp
Nakenheten har också en annan symbolisk mening, att inte kunna vara sig själv, att det ständigt finns en distans mellan den egna personen och omvärlden. Det dyker ofta upp en klänning i de fyra böckerna, som kan fladdra ensam i ett träd eller sväva på ett promenadstråk. Det kan läsas mot det faktum att kvinnor knappt ens kan uppträda offentligt i Iran.
Vi har dött döden lite i sänder och en klänning utan oss finns kvar i trottoarernas trängsel.
(Ur Döden, Evas sånger)
Idag är Azita Ghahreman bosatt i Malmö. Hennes man, Sohrab Rahimi, är också hennes översättare. Första gången han läste något av henne var 1994 på bokmässan i Göteborg. Han var förundrad över att en iransk kvinna skrev så ”öppet om kärlek”. Hon kom till Skåne på besök första gången december 2005 och fick uppehållstillstånd 2006.
Samma höst som den här boken ges ut är det en utställning på Kulturhuset i Stockholm med den iranska konstnären Shirin Neshat. I det starkaste videoverket är det en prostituerad kvinna, Zarin, som till slut inte kan se män som individer utan de blir en ansiktslös förtryckande massa. Hon besöker ett badhus och skrubbar sin kropp så hårt att hon börjar blöda.
I kontrast till det skildrar Azita Ghahreman, speciellt i den senaste boken, ett uppvaknande där både mannen och kvinnan får bli individer. Att läsa de fyra böckerna samlat är en intressant resa i försöket att frigöra sig själv och sitt språk både från inre och yttre hinder. Målet kanske kan beskrivas med en av raderna i Allen Ginsbergs ”Howl”, också det ett verk som bekämpades av ängsliga politiker.
we wake up electrified out of the coma by our own soul’s
Eller med Azita Ghahremans ord:
Det som är sanning är vackert även om det är fördömt.
Rakel Chukri, kulturchef på Sydsvenskan
|
