Azita Ghahreman
|
– Om Azita Ghahremans dikter Ann Hallström i tidningen kritiker nr 14, April 2010 ---------------------------------------------------------------------------- trots allt tycker jag om dig men du borde också tycka om mig när det blåser och jag sitter naken på en sten i pappgrenarnas skugga i min ökens mörker i min bortersta ände skriver Azita Ghahremans vars dikter nu för första gången presenteras på svenska i översättning av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson. Boken som helt enkelt heter Dikter: 4 diktsamlingar och ges ut på Smockadoll förlag innehåller diktsamlingarna Det här är kråkans förorter, Att glömma är en enkel ceremoni, Höstens skulpturer och Evas sånger. Dikterna spänner från 1990 till 2009 och presenteras med ett efterord av Rakel Chukri. Ofta handlar dikterna om sökande efter kärlek, en ömsint kärlek, som omfattar skapelsen och allt levande. I flera dikter är jaget ett träd vars grenar avläser budskap i vinden, besked om årstidernas växlingar, ett sargat träd, ömsom hotat, vindpinat, men också törstande, hungrigt letande efter kärlekens rötter. Att leva som människa och som kvinna i världen innebär ofta att vara just oälskad, eller felälskad, älskad för något man inte är men antas vara, önskas vara eller tvingas att bli. Den sprickan i jaget, och mellan jaget och omvärlden får gestalt i många av dikterna. Trädet står kvar men är ändå i rörelse. Ibland är trädet omgärdat av en stålkjol som hindrar henne ifrån att slita sina rötter ur jorden, rusa galen genom världen till en älskads port eller packa en röd resväska med riktning Grekland, bort, hem eller molnen. Trädet är rotat på gott och på ont. I Azita Ghahremans dikter ryms det högstämda och bryts mot det vardagliga, bilden av trädet är ett träd i en förort där det blåser snålt, ett kunskapens träd, ett heligt träd, och ett kärlekens träd. av alla hav finns Du kvar en mörk ortolansparv som pickar med näbben i våra moln // … // av alla heliga finns Du kvar flammande naken under trädet som pekar mot daggmaskarna
Bilden av kvinnan och jaget som ett träd, läser jag också som en vidareutveckling av den religiösa bild som säger att mannen ska vara marken under kvinnans fötter. Mannen ska älska och bära upp kvinnan och hålla henne högt. Han ska vara en trygg och bördig plats att växa på. Det kan vara ett vackert och klokt ideal, men motsvaras inte alltid av verkligheten eller ens av vår dröm om verkligheten. Den jord som inte är trygg men som gärna vill kalla sig helig skildras i några av dikterna. vi är noggrant gömda i döden om du nu klär mig kommer inget annat att falla i spegeln än moln avklippt hår ituklippt måne kluven kråka vi har sammanfallit svart och rött och vansinnets kant blir fullbordad av våra sargade läppar… Att vara en frispråkig kvinna är inte lätt och i Azita Ghahremans hemland Iran har hennes dikter granskats och ibland inte godkänts av censuren. Det symbol- och bildrika språk som finns i dikterna och de förvandlingar som jaget undergår för ibland tankarna till surrealismen med sina färger, drömsyner och drastiska och oväntade sammansättningar, med skillnaden att det här inte i första hand är ett utforskande av medvetandet och det undermedvetna utan mer ett uttryck för en hotande verklighet och ett språk som måste dölja sig och som inte kan skrivas ut. Trots det är dikterna både raka och uppriktiga och har en fin balans mellan dunkel och klarhet, högstämdhet och vardaglighet, desperation och vila. Dikterna liknas ibland vid fåglar, sparvar som rör sig mellan träd, papper, himlar, moln och hopvikta städer och som med större lätthet än vi dödliga flyger över världen, över de omöjliga avstånden och når fram för att träffa ett hjärta, återse ett ansikte, eller besöka en plats vi lämnat men ännu bär med oss. dessa oroliga händer är det enda jag har att dölja ansiktet med på skissen av en vinge över den vita fågel som plötsligt försvann ur blickens turkoser för att betrakta världen utan dig
/Ann Hallström
|