|
Azita Ghahreman (1962- ) Introduktion och översättning av Sohrab Rahimi Azita Ghahreman föddes 1962 i Iran. Efter att ha utbildat sig som lärare, studerade hon språk, litteratur och mytologi. Azita debuterade som poet 1990. Hennes första bok ”avazhaaye havva” (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iransk media. Den andra boken ”tandishaaye paeezi” (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen ”faramooshi aine sadei daarad” (glömskan har en enkel ceremoni) kom ut 2002 och nominerades till årets bästa diktsamling och fick mycket bra kritik i iransk press. Azita Ghahreman har även haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska och svenska och hon har haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland och Frankrike Azitas dikter behandlar människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeendena runtomkring oss. I Azitas tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom och författarens uppväxt i ett religiöst land, som begränsar kvinnors levnadsvillkor. I de senare dikterna från nittiotalet finns en mognare hållning till världen och språket. Här utforskar Azita människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivkraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från de förutbestämda, förutfattade meningarna om vad som är rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000, framträder en lekfull poet som laborerar mer med orden, språket och historien. Azitas filosofiska och mytologiska studier lämnar spår i dikterna, språket återupptäcks och hon närmar sig sin omvärld på ett nytt sätt. Sagornas värld ersätts av en bitter verklighet som skildras med ironi och filosofisk beundran över de stora och små händelserna i denna vida värld. Men det vore fel att betrakta Azita Ghahreman som en politisk poet. Dikterna är varken sammanbundna i tid eller rum utan kan betecknas som universella och tidlösa, samtidigt som de är präglade av en iransk kvinnas liv och öde. De senare dikterna innehåller också erotik och anknyter därmed till en sida av den persiska lyriktraditionen som få iranska kvinnor idag vågar närma sig så öppet och starkt.I Azita Ghahremans poetiska värld, gör den tusenåriga persiska litteraturen ständigt sig påmind
Böcker på persiska · Avazhaaye havva (Evas sånger) · Tabdishaaye paeezi (höstens skulpturer) · Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) ------------------------------------------ dikter
Det gamla paraplyet 1 Hur har hon kommit hit sådan lång väg denna kvinna med sin grå regnkappa och sitt vemodiga paraply utan att knacka på dörren eller säga ett enda ord anlände hon och satt bredvid mig bredvid falluckan drack hon ur samma tekopp jag tittade igenom hennes ögon igen en gång körsbärets knoppande en gång lövfällningen av akacior och jasminer och sedan visste jag att hos de rivna bladen som gick bort med vinden inte fanns någon nyhet. Livet är trettio år gammal man kan bara böja sig framåt och gråta över mängden av upp- och nervända flaggor och lukta på den bittra parfymen utmed minuternas olycksbådande
2 Vår höst har återigen kommit mogna vildplommon och persimoner regnet och nakna ekollon det halvbrända bladet av Platon och pil som om vi bara blundade fortfarande fanns den halvdruckna koppen på bordet. Vi bara blinkade och världen var tom på älskare som var vi.
3 Nu är jag en uppsvullen lik över mina dagar men varken bladen täcker mig eller måsarna skuggar över denna blåa panna varken knoppar letar efter eller snön fyller mina ådrors klyftor. De sade: det finns ingen väg vid denna sida så färglös jag har blivit att även döden glömt mig
4 svarta fågelspillningar på jaspis, på glasets marmor numera är jag finnig och ensam som en staty övergiven i regnet eller en ung mans önskningar fulla av hål som kommit tillbaka från kriget med en agatring i fickan och fingrar som tuggats av elden.
5 Så sliten som jag är som en skjorta som är använd tusen gånger vilken okänd vind har kastat mig hit? med min själs ihoplappade med denna vissna röst när jag passerar igenom höstliga dörrar är jag i dina ögon inget annat än rynkiga händer som bitit i ett gammalt äpple
6 Jag söker vatten men jag har ingen mun utan händer och armar omfamnar jag dig under denna lilla plåttak har vi bara våra drömmar och den långa raden av myror som passerar över förvirrade sinnen. Mörkret droppar bakom rädslornas isolering denna överraskning kommer att föra bort oss utan att vi ens druckit den klunk vi sökte
7 Vem är det som frågar om kvinnan med en grå regnkappa och ett gammal paraplys kommande och gående tuggade naglar kommer inte att avslöja dig när Du gång på gång vikt biljetten dina tårar kommer inte att fylla nattens håla. Natten har passerat förbi vår själ bosatt sig i vår röst med sina vilsna fåglar och mörka moln.
8 Blod kastad på meningars vägg men min röst når inte dig jag drunknar bredvid dig och du ser ingenting utom en förvånad kvinna som står på knä bredvid fällan av lekens rutor och ser stökiga räls i djupet av minuter som växlaren som gör i ordning de krokiga linjerna en skakig lykta snurrar kring dina drömmar så att du kan se döda ord och en flamberande mun som smälter över din skelett.
9 Världens rum är det ändlösa spelets hålor vad har försvunnit? Är det en grön kula? Jag har gnuggat denna biljett gång på gång i min flicka denna mynt har jag klämt i min hand bussar passerar förbi och gula telefonkiosk syns men hur mycket kan man avlägsna sig från en kvinna med en grå regnkappa som tittar på sin klocka gång på gång och vet mycket väl himlen kommer aldrig att fälla regn och vinden har tagit med sig den gatan som med en våt gran anslöt sig till källan och den gröna kulan har för alltid glidit från hans handflata. Det är lönlöst att slå på dörrar och passera igenom bredvidliggande rum att dra gardiner åt sidan och öppna falluckan för att återigen se månen som lyser som alltid på den kvinnans axlar som har en grå regnkappa och ett gammalt paraply.
Med en röd blomma
Passera med en röd blomma igenom svarta skjortor och trottoarens slitna flaggor det finns ingen annan väg kom ner med din röda blomma från bladets vänstra hörn passera igenom linjer och paragrafer sväng mot mina minnen möt mig i ett gammalt och gult hus som har rostiga gängor och falluckor täckta av gräs och murgröna sammanblandad och spänstig är dammet av tingen årens vemodiga hölje runt skräcken med din röda blomma kom, kom och på ett sätt de inte kan se peka på paradisets dörr.
Även…
Även när du inte är här sitter du framför mig och lampan brinner bredvid dig Hur kunde all den vita öken bli en vit liten duk på en gummas knä med den svarta näckrosens vemodiga avtryck och klockans pendel som blev en gul myra och tuggade sönder våra fingrar dina omogna kinders heta doft och färgen av de vinbär som vi hade plockat rött rött och elden läste böckerna och vinden bläddrade oss Även när Du inte är här står Du framför oss hänger upp lampan i mörkret och kallar oss vid våra namn.
Lås
På gräsmattan framför sitter Du på bänken med halvätna händer och en kropp som avdunstar och på dina örons illusioner brinner örhängen av jasmin och en hängande droppe skymtar på din kinds osynliga fåra nej innanför din skjorta finns ingen kropp dina drömmar är kalla och hala som vattenlevande gräs och dina händer är två krossade spindlar mellan din kjols veck nej det finns ingen kropp innanför din skjorta solen passerar igenom dig som en smal tråd regnet faller i dina tomma skor och fåglar vandrar förbi dig som du vore skugga och luft
Vad är kvar utav dig du himmelska kvinna i den grönklädda luften du har glömt att se plommonträden och räkna dagarna eller att sy in stjälken högt och vågigt på vit bomull vems kända steg är detta? kommer nerför trappsteget öppnar dörren för att åter passera genom en korridor som luktar kanel och kardemumma och stå framför en spegel nej det finns ingen i spegeln. fågeln flyger från spegelns ram vinden tar med sig nätgardinen den brända aspen faller och mardrömmens blåfärgade luft sprider sig som dimma i spegeln på gräset framför sitter du på en bänk och ser låset på den stora dörren.
Tre bilder med hösten
1 Än en gång vill jag föda gångna höstar och spillda grönska även dina ögons färg eller en glömd vinkel från en gammal gård där vinden stal oss när kärlekens gränd tog slut och som en teddybjörn med en rosa trumma somnade mot väggen vid sidan av lönlösa vägar var vi glömda papegojor på slitna bagage och avlägsna portar hängande i öknen
2 små blå kläder fjäril och veteklasar för nattning en barnvagn med vita nät det är inte långt kvar en gravid kvinna bläddrar i ett gammalt album vinden bläddrar igenom bilder än en gång är det höst kalla på färgerna så att jag plötsligt vaknar i samma trottoars tystnad framstupa i en vagn mittemot skymningens himmel och raden av böjda korgar har jag fött mig själv än en gång fortfarande vet jag inte namnen jag kan enbart se dina ögon i skymningens ansikte
3 Den gångna spåkvinnans natt tyder gatans linjer vi står bredvid en främmande årstid och vilsna döda ropar på sig själva i ruinerna hösten kommer än en gång att föda oss i form av pil från bladen ett rödhårigt djur böjer sig över jordens lutning med ensamhetens långa ylande och en tyst fågel i hans kropps keramik.
|
